ikilledtheartist

Det är något bitterljuvt med förälskelser. Å ena sidan är det en svindlande känsla att ha tappat all kontroll av förnuft & sans. Frihetskänslan kan vara överväldigande. Å andra sidan är man heller aldrig så fast som när känslorna tar överhanden och drar en mot ovissa trakter.

Fenomenet kan med lätthet appliceras på musik.

Själv har jag bara upplevt ett fåtal förälskelser genom åren. Ark var en, Mando Diao en annan. Dungen och Johnossi platsar också i bröstfickan. Insikten har alltid varit omedelbar- första lyssningen ger tydliga vibbar om att en ny musikalisk stig är att uppenbara sig. Och det är bara att lyda och snällt följa med på resan.

Det var längesedan jag stötte på text & musik som hugger tag i själen, skakar om tillvaron och öppnar upp för en ny tid av möjligheter.

Sedan träffade jag Victor. Bitande kyla, ett öde Stockholm och en viss förargelse över en missad spelning på Debaser. Han stapplade fram i grå kappa och med en cigg i mungipan. En skånsktalande karaktär som bakom den svarta luggen dolde nyfikna ögon med siktet inställt på sökandet efter inspiration. "Skrivandet", nämnde han strax innan destinationen var nådd. "TCIM". Sedan var han slukad av natten.

Om jag redan då hade förstått.



"Stopped to analyze, started act and live the dream"