Angelou, Angelou.

Och plötsligt började man känna doften av syréner.

 

Från ingenstans, yet någonstans.

 

Ligger ute på gården och schteeeker. Eh, mja. Kanske inte på det sättet, och vad gäller det andra så gick solen precis i moln. Svensk sommar. Såsom sig bör. Jag pratar ofta om den amerikanska himlen. Den evigt blå. Inga bönfallna förhoppningar & hårt hållna tummar. Bara en trivial stabilitet. Själv gillar jag plötsliga överraskningar.

 

På tal om Staterna så får vi snart finbesök därifrån. Av Hans och Ben- mina hjältar. Det kan inte bli annat än fantastiskt. Jag har inte träffat dem sedan jag lämnade landet den 8:e maj 2008. Ingen av dem återvände till skolan på höstterminen. Ben gick med i armén, tatuerade in marinkårens emblem på bröstet och drog till Afghanistan. Blev träffad av en handgranat och flugen till USA igen. Hans skrapade ihop en kappsäck pengar och beslöt sig för att upptäcka Europa. Själv.

 

Jag tycker det är så beundransvärt. Att på egen hand kasta sig ut i världen, fullt övertygad om att omgivningen kommer ta emot dig med öppna armar och att resten per automatik ordnar sig. Men så är Hans också en av de mest sociala varelser jag någonsin träffat. Det var faktiskt han som bjöd ut mig på min första dejt i Västlandet..

 

I övrigt kommer jag alltid att förknippa dessa herrar med granatäpplen & franska filmer. Minnesvärda kvällar värda att tänka tillbaka på och le åt någon gång ibland.

 

Nu har solen frigjort sig från molntäcket och jag tänkte passa på att lapa lite mer sol innan sammanslutningen hos Jacob ikväll. Puss förresten, till Snäckan för finaste kvällen igår. Allt mitt bästa till Dig, alltid!



Glömd konst kommer stundom ånyo till heders.

Imorgon är dagen. Den dagen.

Återseendet.

Jag längtar så mycket. Mitt underbara hjärteband.





Bild från senast. Nalen, 27 jan 2006.

Mm, Aftonbladet.


Lev.

You can live to be a hundred if you give up all the things that make you want to live to be a hundred.

- Woody Allen

Choices.

Valkompasser brukar ge ett litet hum om var man står politiskt och vilka partier man sympatiserar med. Jag valde att lägga lite extra tid på att fördjupa mig i flera frågor innan jag svarade på SvD:s påståenden.






Intressant, utan att för den skull vara särskilt otippat.

Ja, men nej.

Это есть наш последний
И решительный бой.
С Интернационалом
Воспрянет род людской!

I en tid av brist på reflektion & uttryckande.

Jag önskar att dygnet hade mer än 24 timmar.

Ge mig salt och lite sol, jag gör allt för lite mod.

Det var nästan så att jag hoppade till när jag slog upp ögonen i morse och fick syn på mina ben. Blåmärken all over. Jag tror inte jag har sett så här blåslagen ut sedan Hives i Minneapolis, 2007.


Ett gott tecken, dock. Det tyder på att gårdagen inte innehöll någon meskonsert. Och ja, Anttila var fantastiskt bra. Och stilig! Till kvällen klädd i en rikligt kedjeutsmyckad skinnjacka & hatt. Nästa gång får han gärna titta ut genom luggen en och annan gång också, så att man verkligen ser att det är Kristian som döljer sig där bakom. Detta kan jag dessvärre inte garantera idag.

 

Undrar f.ö. hur många konserter det ska krävas innan V-dala inser att det är en hyfsat dum idé att låda lådor som går till knäna utgöra skiljelinjen mellan scenen och publiken. Men det är klart, det finns kanske ett visst underhållningsvärde i att se tjugofem packade sillar (varav de understa det är riktigt synd om) ligga över varandra i ett extremt onaturligt läge vid bandmedlemmarnas fötter.

 

En fin kväll, however. Så även dagen. Solen sken & alla var glada. Hookade upp med en jamaican vid tv4-huset när jag skulle hämta ut mina arbetskläder och hann inte passera första parken mot vår lägenhet innan jag blev befalld att slå mig ner och ta en öl med ett gäng gladlynta studenter som tagit plats i solskenet. Mycket trevligt och solbränd blev jag på köpet.

 

Väntar gör kneg hela helgen med start- nu!


Magkramp.

Fredag kväll och efter mödosamt slit under aftonen halkade jag in på århundradets dokumentär: Paw of Destruction. En bangladeshisk (?!) dokumentär om The Animal Five. Fullkomligt spårad och med Sveriges artistelit i sitt esse.

Jag skrattar fortfarande.

Missa det här och ni missar livet.

Del 1
Del 2
Del 3

Tänkte rada upp några höjdpunkter innan jag insåg att "några" snart täckte hela filmen. Det blir sjukare än Anttila, så fortsätt ha knappen intryckt på play.

Kneg imorgonbitti, au revoir!

Hoho.

Om icke-fungerande msn:


"men va fan. det startar inte. jag vevar och vevar!"


(Något säger mig att det är dags att sova nu.)

Telefonboken.

Inlagda (och bortglömda) namn jag förundras över:

- Aposteln
- Champagne
- SVARA INTE!!!


Min telefonbok öppnar minst sagt upp för frågor..

Never would we be strangers.

Från stendöd till lyrisk.

Jag gillar det.

Lika mycket som jag gillar pretentiösitet.

Hähä. Illojalt att länka till en gammal blogg. Nåja, den gärningen är trots allt samtidens sätt att visa uppskattning, och det borde jag väl göra. Har trots allt blivit lovad livespelningar i mitt vardagsrum 2 ggr/månaden. Kanske ska kräva fler..?

Uh, vilken konsertabstinens jag har!

Återgår jag till tentan kanske jag hinner med Markus imorgon. Det vore trevligt. Vi gör så.

I'm sad to be the word that burned out.

Det kom en tentamen i vägen. Musikupplysningsprojektet fortsätter nästkommande vecka.

Tills dess ska jag skriva konstvetenskapliga teorier tills fingarna blöder, parallellt med uppdrag "styr upp TCIM".
Jag tackar ödmjukast för det ärendet. Fina, fina, fina du. Jag tänker inte tillåta en talang gå till spillo.


Tisdagens hugnad

Hur skulle man kunna tala om Sveriges musikliv utan att nämna herr Stenemo?

Just precis.

Det går ju bara inte för sig. Den substantiella frågan blir istället vilken av alla hans produktioner man ska välja att exponera här bland de krönta.. det finns ju ett gäng alster att välja mellan så att säga. Trots alla fantastiska verk fick huvudbandet The Mo dock aldrig något egentligt erkännande och jag minns hur jag släppte en eller två- eller tre- tårar när den sista spelningen var gången på Peace & Love 2005.


Vi tar en personlig favorit: The Mo- Monaco





Måndagens solsken

What happened to all the great swedish bands?


Den frågan ställer jag mig denna måndag, och påbörjar därmed en hedringsvecka för att uppmärksamma musiksveriges stormaktstid- den period då man redan innan radion hade spelat låtan med ett nytt svenskt band, visste att det skulle ljuda fantastiskt.


Först ut är Niccokick med "Turn 27"



Never would we be strangers.

Upptagna dagar. Jag har byggt upp visioner. Snart är det dags att fullfölja dem.



Slutet!

Dom kallar oss artister.

...ett annat alternativ är mitt älskade The Ark som kan skådas på SVT i denna stund.

SVT2 20:30


Den gamla goda tiden.

Laxpojken.. nej, häst var det!

Men det kunde lika gärna ha blivit det förstnämnda..

P3 Live 20:30 ikväll.


Martin. Foto: Nöjesguiden


Seså, på med radion nu!

 


I love you.



Min finaste. Det var en solig vårdag, med en temperatur den svenska sommaren aldrig snuddar vid. Vi däckade av värmeslag utanför Target. En av många minnesvärda stunder med dig.


All of the world is beneath us today.

Veckoslutet bjöd på teater, lek på Grand, besöksdebut av Markus, inackordering av norrländska, sextimmarsfärd mot Ljungby där det vankades bröllop, återseenden, viol-shots och otaliga spekulationer.

Nu: ny vecka som bland annat innebär ett återvändande till den konstvetenskapliga världen.

Bring it on.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0