Hon, den finaste jag vet.
Hon är vaken nu. Jag har lovat att ringa. Hon orkar inte längre hålla telefonluren själv, knappt yttra några ord.
Det har gått så fort, allting.
I december skrattade vi tillsammans. Nu ligger hon där i sjukhuskläder, så svag och skör. De säger att hon inte klarar mycket mer, att hennes hjärta inte orkar. Och det är så ofattbart, så outhärdligt. Hur ska jag klara mig utan henne, mitt ljus?
Jag har alltid sagt att när hon dör, så dör jag. Det är inte första gången jag sörjer. Inte första gången jag somnar till brännande tårar och hulkningar. Jag har alltid varit medveten om att den dagen kommer komma, då de inte längre är en del av mitt liv. Fysiskt. Och jag skäms, över att jag sörjt i förväg. Alltför många gånger vandrat runt på gården med darrande underläpp, förtvivlad över vetskapen att det inte kommer vara för evigt.
Somrarna, vintrarna, stunderna. Jag springer över gräset. Passerar alla gamla hus, röda med vita knutar. De är obebodda sedan flera decennium tillbaka, och mormor och morfar äger allihop. Det finns kattungar på loftet, och försiktigt smyger vi dit, lånar några som vi gör till våra egna och ger dem namn. Mina hette alltid Linnéa. Linnéa 1, Linnéa 2, Linnéa 3. Förutom en som fick heta Silketass. Vi ligger på höskullen hela eftermiddagen, andas damm och tänker att det här är det bästa vi vet. På kvällen tassar vi tillbaka till huset, och tar med oss de små. Mormor ler och viskar att de är så söta att det gör ont inuti. På natten smyger vi ut och bestämmer oss för att gå runt "byn". Det är pirrigt och lite läskigt. Det är något med de gamla husen, bodarna och igenväxta hagarna. Vi vågar aldrig slutföra uppdraget, det slutar alltid med att vi rusar hem igen med andan i halsen. Mormors mjuka röst möter oss i dörren. Hon har dukat upp fika.
Vi följde ofta med till ladugården om mornarna. Hjälpte morfar att mata korna, mjölka och klappa kalvarna förstås. Ibland fick vi köra traktor. Det var det bästa vi visste. Än idag blir jag glad inombords av lukten av ladugård, hur konstigt det än kan låta. Jag associerar den till så bra saker. Att vara delaktig och förflytta korna mellan hagarna till exempel. "kosera, kosera!" Hela byn är i sig lycka för mig. Det är så makalöst vackert. Den är belägen på en höjd, och är omringad av åkrar och hagar. Utsikten är fantastisk och du ser flera mil av skog och gläntor från huset. Trädgården har med mormors intresse för blommor förvandlats till en färgsprakande saga, med klättrande rosor och tulpaner överallt. Det är min plats på jorden och liknar en utopi man inte tror är verklig.
Minns när de var tvungna att hugga ner den gamla eken och päronträdet. Det gjorde ont i mig. Bara en sådan förändring var för mig svår att ta in. Eller när gräsklipparen for över det blåa havet av Förgätmigejs på norrsidan. Jag sprang andfådd fram och tillbaka mellan husen för att rädda så många jag förmådde. Fyllde alltid mormor och morfars hus med blommor. Minnena är obegränsade. Jag har trots allt tillbringat varje sommar, vinter och flertalet lov här sedan jag föddes. Hoppat över gärdesgårdar, letat skatter mellan de stenrösen morfar och hans släkt har byggt upp under århundraden, och suttit med fikakorgen i den gassande solen vid Silvergatan.
Min älskade idyll. Så som jag håller av dig. Jag har haft svårt att inte dela med mig av mitt smultronställe. När jag var liten började allt jag sa med: "I Småland så..", refererat till gården. Till slut fick de be mig vara tyst. Kärleken till platsen har också gjort det svårt för mig att skiljas från den. Redan dagen innan avfärd gick jag runt med en klump i halsen, varje gång. När det var dags att vinka hejdå storgrät jag. Varje gång. Fortfarande, kommer det en och annan tår längst min kind när jag lämnar Övrakulla, men numera försöker jag dölja det. Torkar bort dem blixtsnabbt och berättar inte om hjärtat som värker så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det handlar så klart inte lika mycket om gården som det gör om mina älskade morföräldrar. Jordens finaste människor. Jag är övertygad om att det faktiskt är så. Jag har varken förr eller senare stött på den godhet som finns i dessa själar. Min mormors ödmjuka och ömsinta sätt, alltid sätter hon andra före sig själv. Morfars luriga leende, generositet. Aldrig har jag sett dem arga, inte ens lite. Men jag hörde mormor gråta en gång. Aldrig, har jag känt en sådan smärta.
Det finns så mycket minnen, som när vi red på tjuren Grålle. Morfars alla tokerier. Morfar när han sjunger ramsor och berättar sina välkända anekdoter. Mormor som stryker dig på armen och säger "Lillgumman, sätt dig här du" trots att hennes ständigt onda rygg förbjuder henne att erbjuda sin plats åt någon annan. Mormors blyga leende och klarblå ögon. När hon lockar sitt hår och ler och ditt håll för att du är där. De knakande golven och den varma vedspisen som vi får sitta på varje gång för att värma våra frusna kroppar. Morfars välbekanta skratt när vi tar efter hans hyss. Morfar som gömmer sig under bordet och fnissande tjuvlyssnar på våra hemligheter. Morfar som skjuter av en kork på våra smalben på sitt hemmagjorda flask-gevär. Mormor som gräver i rabatterna. Lukten av potatiskällaren. Sju sorters blommor under kudden.
Ett ögonblick jag minns. Vi sitter på ditt golv och pratar om dem. Om vilken tur vi har som har det här. Påminns om, att de inte alltid kommer finnas där. Att de en dag kommer att försvinna från oss. Tårarna rinner längs kinderna. Det känns som vi gråter i timmar. "När de dör, så dör jag med dem".
Det var veckan före julafton när du fick ditt beskedet. De har hittat en tumör, i hjärnan. Det går inte att operera. För en vecka sedan kom lunginflammationen och stal all kraft. Du är på sjukhus igen, och de säger att du troligtvis inte kommer hem igen.
Jag sitter med telefonen i handen. Kan inte förmå mig att slå numret, till det som kan bli vårat sista samtal. Någon är beredd att hålla upp luren åt dig. Men vad ska jag säga? Vad finns det att säga? Förutom att du har varit mitt liv, mitt allt. Att allt som någonsin har betytt något kommer att försvinna för alltid.
