Glömd konst kommer stundom ånyo till heders.

Imorgon är dagen. Den dagen.

Återseendet.

Jag längtar så mycket. Mitt underbara hjärteband.





Bild från senast. Nalen, 27 jan 2006.

Mm, Aftonbladet.


Lev.

You can live to be a hundred if you give up all the things that make you want to live to be a hundred.

- Woody Allen

Choices.

Valkompasser brukar ge ett litet hum om var man står politiskt och vilka partier man sympatiserar med. Jag valde att lägga lite extra tid på att fördjupa mig i flera frågor innan jag svarade på SvD:s påståenden.






Intressant, utan att för den skull vara särskilt otippat.

Ja, men nej.

Это есть наш последний
И решительный бой.
С Интернационалом
Воспрянет род людской!

I en tid av brist på reflektion & uttryckande.

Jag önskar att dygnet hade mer än 24 timmar.

Ge mig salt och lite sol, jag gör allt för lite mod.

Det var nästan så att jag hoppade till när jag slog upp ögonen i morse och fick syn på mina ben. Blåmärken all over. Jag tror inte jag har sett så här blåslagen ut sedan Hives i Minneapolis, 2007.


Ett gott tecken, dock. Det tyder på att gårdagen inte innehöll någon meskonsert. Och ja, Anttila var fantastiskt bra. Och stilig! Till kvällen klädd i en rikligt kedjeutsmyckad skinnjacka & hatt. Nästa gång får han gärna titta ut genom luggen en och annan gång också, så att man verkligen ser att det är Kristian som döljer sig där bakom. Detta kan jag dessvärre inte garantera idag.

 

Undrar f.ö. hur många konserter det ska krävas innan V-dala inser att det är en hyfsat dum idé att låda lådor som går till knäna utgöra skiljelinjen mellan scenen och publiken. Men det är klart, det finns kanske ett visst underhållningsvärde i att se tjugofem packade sillar (varav de understa det är riktigt synd om) ligga över varandra i ett extremt onaturligt läge vid bandmedlemmarnas fötter.

 

En fin kväll, however. Så även dagen. Solen sken & alla var glada. Hookade upp med en jamaican vid tv4-huset när jag skulle hämta ut mina arbetskläder och hann inte passera första parken mot vår lägenhet innan jag blev befalld att slå mig ner och ta en öl med ett gäng gladlynta studenter som tagit plats i solskenet. Mycket trevligt och solbränd blev jag på köpet.

 

Väntar gör kneg hela helgen med start- nu!


Magkramp.

Fredag kväll och efter mödosamt slit under aftonen halkade jag in på århundradets dokumentär: Paw of Destruction. En bangladeshisk (?!) dokumentär om The Animal Five. Fullkomligt spårad och med Sveriges artistelit i sitt esse.

Jag skrattar fortfarande.

Missa det här och ni missar livet.

Del 1
Del 2
Del 3

Tänkte rada upp några höjdpunkter innan jag insåg att "några" snart täckte hela filmen. Det blir sjukare än Anttila, så fortsätt ha knappen intryckt på play.

Kneg imorgonbitti, au revoir!

Hoho.

Om icke-fungerande msn:


"men va fan. det startar inte. jag vevar och vevar!"


(Något säger mig att det är dags att sova nu.)

RSS 2.0